ghilda

lyssnar på rickard wolff som säger till mig att det sitter en pojke på månen och jag tänker att
tänk om!
tänk om! det sitter en pojke på månen, hur ser han ut? tittar han verkligen ner? ner? är han inte till storleken större än månen finns det ingen logisk chans i hela universum att han skulle titta NER och se så mycket mer än månen han står på och fötterna han på månen står med. om han ens har fötter? hans blick borde i vilket fall som helst sträva upp eller åtminstone ut, ut ut ut ut i rymden ut i natten för visst är han väl bara vaken på natten? eller? och om man är pojken på månen längtar man då bort längtar man då bort bort bort till något annat till något bättre till något som är lite varmare något som är lite mjukare något där man inte bara är pojken på månen utan till något där han bara får vara utan epitet och ändå bara så enkelt vara någon-s,
någons
må så vara någons pojke på månen men ändå NÅGONS inte bara någon som sänder hopp till hopplösa jordesjälar genom att vara en saga en historia en berättelse en melodi en sång en sång där han själv sjunger älska älska älska älska bara en endaste gång

jag tänker mig: pojken på månen i mörkbrunt hår som brinner och vit hy som krispar sig i nattluften fräknar som siktat mjöl i ansiktet och på hela kroppen och svarta ögon som svarta hål där han suger in ALLT och de där ögonen det är de där svarta ögonen det är dem som sjunger sångerna om att
en
en
en
en
gång
älska en endaste gång

snälla